host3Det är inte hur man har det utan hur man tar det. Eller?

Miljoner människor världen över lever med oregerliga blåsor. Det är alltid komplicerat att leva med inkontinens, men precis som att graden av läckage varierar, är också den känslomässiga och sociala effekten av problemet individuell. Forskare har visat att sambandet mellan graden av läckage och hur mycket man påverkas, inte är så starkt. En person med i andras ögon hanterbar inkontinens, kan lida mer än en annan med påtagligt svårare problem. Eller tvärtom.

Hur som helst blir den inkontinensdrabbades liv förändrat. I vissa fall på ett så negativt sätt att man väljer att isolera sig. Men en förbättring av livskvalitet är i de allra flesta fall möjlig. Dels genom olika typer av träning, tekniker och hjälpmedel. Men också att läsa om andra som gått igenom liknande svårigheter som man själv, kan vara inspirerande och hoppingivande.

 

Sinobas nya artikelserie

I vår artikelserie ”Att leva med inkontinens” vill vi belysa olika ”inkontinensgrupper” och olika typer av frågeställningar kring inkontinensvård. Vi börjar med gruppen förlossningsskadade med stressinkontinens och Elaine, 58 vars liv först förändrades radikalt efter hennes tredje förlossning. Och sedan igen med hjälp av operation – som visade sig vara det rätta i just hennes fall.

Det finns många typer av behandlingar. Syftet med fallet nedan, är att belysa hur viktigt det är att kommunicera sitt problem på ett tydligt och konkret sätt, även om just ämnet inkontinens kan kännas både känsligt och genant. Det är också ofta viktigt att få en s k second opinion och prata med flera läkare och specialister för att komma fram till en eventuell lösning eller åtminstone en förbättring. I Elaines fall var operation den bästa utvägen. För andra är lösningen en annan. Rent generellt är vägen till förbättring många gånger längre än vad den skulle behöva vara.

 

Mitt liv var min blåsa

Före Johans födsel var Elaines liv som jurist med man och två barn, ett alldeles vanligt liv. Efter den relativt komplicerade förlossningen med tredje barnet Johan, förändrades tillvaron fullständigt.

– Efter födseln log läkaren lite när kan konstaterade att min sons längd men kanske framför allt omkretsen på hans huvud, var väl tilltaget. Min syster skojade om att han inte behövde något namn kring handleden eftersom man lätt skulle känna igen honom på hans stora huvud. Johan mådde bra men så fort min epidural började avta, började också min urin rinna okontrollerat ur mig. Väl hemma insåg jag snart, att de bindor jag fått på sjukhuset inte räckte långt. Min läkare undersökte mig och tyckte inte min prolaps var det värsta han sett utan trodde att jag med hjälp av bäckenbottenövningar och viktminskning skulle bli av med mina besvär.

 

Tillvaron begränsas

Elaine gick ner i vikt och gjorde sina knipövningar. Urinen slutade rinna några korta stunder om dagen men hon var tvungen att bära bindor alltid.

– Min baby grät för att han hade kolik och jag grät över att min blåsa aldrig tycktes sluta läcka. Att stå, gå, sitta eller sträcka mig; allt tycktes få min urin att rinna. När jag började jobba igen efter mammaledigheten, blev livet ännu mer komplicerat. Det kändes genant att köpa inkontinensbindor, jag använde istället ett par vanliga bindor åt gången och fick ha med mig en ganska stor väska för att få plats med fler, eftersom jag var tvungen att byta så ofta. Jag var hela tiden orolig över om jag luktade.

Socialt blev Elaine allt mer begränsad. Hon måste alltid koll på var toaletter fanns, fanns det inte plats att slänga våta bindor fick hon bära dem med sig. Rent hälsomässigt hade hon fått kroniska vaginala infektioner som följd av läckagen. Hon påtalade ganska ofta för sin läkare hur illa hon hade det, men det dröjde ett bra tag innan han remitterade henne till en specialist. Hon träffade sedan ett antal specialister. De flesta skyllde på hennes vikt; Elaine hade gått upp ganska kraftigt i vikt igen, under den problematiska tiden. Andra informerade henne om att en operation var möjlig men att den inte skulle hjälpa i mer än i högst ett par år.

– Jag blev mer och mer negativt påverkad av min situation, isolerade mig mer och mer och till slut skötte jag bara pliktskyldigast mitt jobb och tog hand om barnen. Jag ryser fortfarande vid tanken på när en av mina kollegor för första gången upptäckte att min stolsits var nedfläckad av urin.

 

Äntligen rätt behandling

Efter många års problem utvecklade Elaine en kronisk urinvägsinfektion och blev remitterad till ännu en läkare.

Han konstaterade att min cystitis inte gick att behandla men undrade varför jag i herrans namn inte hade gjort något åt mina inkontinensbesvär. Han berättade om ett ganska okomplicerat ingrepp som var gett ganska framgångsrika resultat vid just ansträngnings- eller stressinkontinens. Jag bestämde mig för att göra ett försök.

Operationen var 100% framgångsrik. Elaine kände sig som pånyttfödd vid 43 års ålder.

– Jag kommer aldrig att glömma när jag vaknade upp efter operationen och för första gången på elva år var torr! Läckan var tätad. Det kändes som ett mirakel. Jag var pånyttfödd!

Elaine slutade använda bindor och började successivt bygga upp sitt liv. Än idag, 14 år efter ingreppet, hör hon kvinnor som fått bristfällig information, som fått höra att deras inkontinensbesvär ”väl inte är så farliga” eller att operationer inte är ett alternativ. Att kommunicera sina inkontinensbesvär på rätt sätt och för många olika specialister, kan vara avgörande när det gäller ett medicinskt besvär som inte har hög status och som ofta är lite tabubelagt.

– Tänk ändå; jag hade en traumatisk förlossning, vilket egentligen är att likställas med en olycka. Den skadade min bäckenbotten och omöjliggjorde kontinens. Jag blev skadad av att föra ett barn till världen; ett charmigt och intelligent barn som idag vuxit upp till en kärleksfull pappa. Jag var värd den medicinska behandling jag till sist fick, men den kom alldeles för sent.

(Källor: The Simon Foundation for Continence. ”Managing life with incontinence”)