Tätt återkommande, ibland smärtsamma, urinträngningar är typiskt för syndromet överaktiv blåsa. Trängningarna stör både dagens sociala mönster och nattsömnen och medför en rädsla för urinläckage, s.k. trängningsinkontinens. Letande efter en lätt tillgänglig toalett blir högsta prioritet och kan vara socialt handikappande. Tillståndet drabbar 15-17 % av de vuxna i samhället, något vanligare hos kvinnor. Personer i högre ålder drabbas oftare och den ekonomiska effekten är stor.

Rubbningen i blåsfunktionen tycks bero på en funktionsstörning hos särskilda känselceller/receptorer, muskarinreceptorer eller M-receptorer, som är signalmottagare i blåsväggen. Dessa ser till att blåsan kan fyllas i lugn och ro samtidigt som att den kan tömmas vid behov. Behandlingen med läkemedel handlar om att dämpa dessa receptorer. De som oftast används är antimuskarina eller antikolinerga. Det finns drygt sex sådana mediciner på den svenska marknaden. Dessa preparat är i stort sett likvärdiga. Vanliga biverkningar är muntorrhet, förstoppning och dimsyn. Ibland minskar biverkningar efter en tid och eventuella besvär brukar försvinna om man slutar med läkemedlet.

För att veta vilken effekt läkemedlet har brukar man rekommendera en till två månaders behandling. Därefter går man igenom hur väl preparatet fungerar och om det uppstått några biverkningar. Fungerar medicinen tillfredsställande kan man fortsätta. Det lär inte finnas några hinder för livslång medicinering, men man kan göra uppehåll någon månad ibland för att se om besvären förändrats.

Om medicinen inte har hjälpt kan man öka till den maximalt rekommenderade dosen eller byta mot en annan medicin. I de fall som dessa läkemedel inte fungerar finns andra behandlingar att diskutera. Det brukar finnas lösningar som kan hjälpa var och en.