I dag är det den internationella mansdagen. Ett utmärkt tillfälle att lyfta ett problem som tynger många män i vardagen och som sällan diskuteras. Enbart i Sverige påverkas ett par hundratusen män i olika åldrar – många av dessa lider helt i onödan.

Ett vanligt hälsoproblem i Sverige är urinläckage och uppskattningsvis är det tio procent av befolkningen som får besvär. Att det drabbar kvinnor efter förlossningar och även senare i livet är allmänt känt och diskuteras ofta ganska öppet. Det är inte lika bekant att många män har samma problem, även om det oftast börjar senare än hos kvinnor. Skador och sjukdomar kan ge problem att hålla tätt redan i unga år, men det är betydligt vanligare bland män 55+. Från och med 75-års ålder är det lika många män som kvinnor som besväras, men även män i arbetsför ålder drabbas. Symtomen uppträder då oftast i samband med att prostatakörteln växer eller efter en prostataoperation. Stress och övervikt är exempel på andra faktorer som kan påverka.

Att inte kunna hålla tätt som vuxen uppfattas som skamligt och är inte det första ämnet som diskuteras under fikapausen på arbetet eller vid en middagsbjudning. Eller varför inte – om en av tio svenskar har problem så är det hög tid att bryta tystnaden som omgärdar urinläckage.

Trots att problematiken är så vanligt förekommande får den alltför liten uppmärksamhet inom den svenska sjukvården. Området är eftersatt i läkar- och sjuksköterskeutbildningar. Det finns fortfarande stora kunskapsluckor inom delar av sjukvården och det saknas forskning.

Urinläckage är som sagt inte något man pratar högt om. Kanske inte ens med den egna familjen eller partnern. Istället lider många män i tysthet och litar i bästa fall till egna lösningar som att använda papper i underkläderna eller ta på sig dubbla lager underkläder. I sämsta fall leder urinläckage till att mannen drar sig undan, undviker intimitet eller olika sociala situationer.

Vi hävdar att man först måste våga kännas vid problematiken för att kunna föra den debatt och sprida den upplysning som så väl behövs. För det finns flera lösningar som kan hjälpa dem som drabbats. Efter utredning av urinvägarna kan läkemedel eller operation ofta bota eller minska läckaget. I vissa fall kan träning av bäckenbottenmuskulaturen mildra eller ta bort besvären, precis som knipövningar för kvinnor.

Om urinläckaget består finns det ett stort urval av skydd och produkter anpassade till män respektive kvinnor så att man ska kunna leva så gott som vanligt. I Sverige är dessa hjälpmedel skattefinansierade och skrivs ut av sjukvården, vilket inte är så vanligt i andra länder.

Hygienprodukter för kvinnor har en självklar plats både i dagligvaruhandeln och på apotek, medan tillgången ser betydligt sämre ut för män.

Tystnaden kring män och inkontinens bidrar sannolikt till att männen ser sitt problem som unikt och att de försöker finna lösningar på egen hand och inte söker den hjälp som faktiskt finns. Vi har som mål att alla ska få tillgång till adekvat vård och att ingen ska känna skam för att ha drabbats av urinläckage.

En utopi? Kanske, men inte om sjukvården och media tar sitt ansvar fullt ut. Se gärna internationella mansdagen som en återkommande påminnelse och vi gör livet lättare för hundratusentals män runt om i vårt avlånga land.

Märta Lauritzen, uroterapeut vid Karolinska Universitetssjukhuset och ordförande i intresseföreningen Sinoba, föreningen för kunskap om urininkontinens och blåsproblem. www.sinoba.se.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.">Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Artikeln är publicerad i:

Sundsvalls Tidning

Gefle Dagblad

Nya Wermlandstidningen

Eskilstunakuriren

Helsingborgs Dagblad

Norrköpings Tidningar

Skånska Dagbladet med en bild från Karolinska

Vetlanda-Posten 
 
Smålands Dagblad 
 
Hallandsposten.

 

 

 

Ta äldres inkontinensproblem på allvar

De ökade kraven på kostnadseffektivitet inom äldrevården leder till en ohållbar situation. Brist på tid, effektiva rutiner och kunskap gör att vård och tillsyn inte fungerar. Patienter far illa och anhöriga lider. Att åldras med värdighet, skall inte behöva vara en utopi i dagens Sverige!

Man förfäras djupt av den senaste tidens rapporter i media om vanvård av en äldre man på ett vårdhem i Uppsala. Alla mår vi dåligt av att läsa hur en hjälplös, inkontinent åldring försummas och vanvårdas i livets slutskede. Vi känner med de anhöriga och oroas över om vi själva eller våra föräldrar - kommer att sluta på samma sätt.

Nästan alla inkontinenta

Nästan alla som bor på sjukhem är mer eller mindre inkontinenta och behöver inkontinensvård på olika sätt. Personalen lägger ner ungefär en fjärdedel av sin tid på inkontinensvård som exempelvis byte och tvätthantering. Inkontinens är också ett område som engagerar anhöriga, det är en stor källa till oro.

Inte bara hygienisk detalj

Det är svårt för en äldre, dement person att få hjälp av medicin eller operation för att lindra sin inkontinens. Men för många finns det hjälp att få, exempelvis genom hjälp med regelbundna toalettbesök som minskar ofrivilliga tömningar. I vissa fall kan även bäckenbottenträning hjälpa. Framförallt kan själva inkontinensvården på våra äldreboenden bli bättre. Men då måste inkontinens behandlas som ett prioriterat område, och inte bara som en hygienisk detalj.

Sexliv mer centralt i äldresatsning

Statens satsning inom äldrevård, Kompetensstegen, syftar till att genom olika projekt i kommunerna kvalitetsförbättra äldreomsorgen. Man kan tycka att inkontinens borde vara ett naturligt inslag här. Men ämnet finns inte med bland satsningens definierade kunskapsområden det omnämns knappt. En sökning på inkontinens på Kompetensstegens hemsida ger två träffar. En träff relaterar till ett allmänt utbildningspaket och en träff handlar om en studie kring äldre kvinnors sexliv, där inkontinens nämns i förbigående. Nog så intressant, men allvarligt talat, varför glömmer man bort inkontinens i ett så här viktigt sammanhang?

Dags att prioritera

Hanteringen av inkontinens är mycket tidskrävande och således finns det mycket att tjäna på effektiva rutiner och ett genomtänkt arbetssätt  för patientens livskvalitet och värdighet, för personal, anhöriga och för ekonomin. Socialstyrelsen påpekade redan för tre år sedan att de riktlinjer som var uppsatta för inkontinensvård i samband med att kommun och landsting tog över ansvaret, inte efterlevdes till fullo. Tyvärr är det inte mycket som tyder på att situationen förbättrats nämnvärt sedan dess.

Genom att se till helheten, hur alla aspekter hänger samman, kan man uppnå mycket. Alla vårdenheter behöver tydliga program och planer för inkontinensvården. Visst finns det exempel på vårdhem som tar inkontinens på allvar. Men tyvärr finns det också exempel på vårdhem som inte gör det, och det är dem vi läser, och kommer att läsa om, i media.

 

Märta Lauritzen
Uroterpeut, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge
Ordförande Sinoba