Efter att ha haft problem med ansträngningsinkontinens i över 20 år, sökte Eva Forssberg till slut hjälp. En operation gjorde henne helt besvärsfri. Nu kan hon hoppa på studsmatta, springa  efter bussen och dansa, utan att vara rädd för att läcka urin.
-Livet kan inte vara bättre, säger en nöjd Eva Forssberg.

Eva kommer gående genom parken, helt klädd i svart, med en tuff skinnjacka lite lätt uppknäppt för att njuta av vårsolen. Hon gör ett säkert intryck, en kvinna med kontroll på livet, 49 år gammal, och anställd som säljare.
Så har det inte alltid varit. Efter en förlossning för 27 års sedan, börjande hon få problem med urinläckage. Först lite grann, och sedan allt mer.
Jag tyckte inte det var så farligt i början. Jag läckte lite när jag hostade eller sprang. Ibland också när jag nös och skrattade. Jag kämpade på med mina knipövningar och hoppades att besvären skulle försvinna av sig själv.
Med åren blev problemen bara värre.
Jag hade alltid bindor när jag skulle gå på kalas. Jag tycker om att dansa, men var rädd för att läcka. Till slut vågade jag knappt resa mig från middagsbordet, av rädsla för att ha läckt urin.

Ett egentligen ganska bra liv, höll på att utvecklas till ett betydligt sämre liv. Urinläckaget präglade i allt större utsträckning Evas vardag och umgänge med andra människor. Hon berättade inte för någon om sina besvär.
Man blir duktig på att ljuga, av rädsla för att avslöja sitt läckage. Om någon frågade om jag ville gå med på buggkurs eller gymnastik, svarade jag alltid att jag inte hann. Men i själva verket ville jag gärna följa med.
Vid några tillfällen frågade Eva sin gynekolog om råd, men blev enbart uppmanad att fortsätta med sina knipövningar. Det skulle säkert hjälpa?

Till slut blev urinläckage alltför omfattande för att Eva skulle kunna fortsätta utan ordentlig vård.
-Jag var helt fixerad vid mina rutiner. Jag planerade oerhört noga när jag skulle gå på toaletten för att inte läcka, och visste exakt var alla toaletter fanns, både på jobbet, och ute på stan. Jag gick aldrig hemifrån utan att ha kissat. En dag fick jag nog.
Eva talade på nytt med sin gynekolog och blev hänvisad till en kontinensmottaging, där man behandlar kvinnor och män med urininkontinens och blåsproblem. Evas problem var så omfattande att hon erbjöds möjligheten att bli opererad.
Till och med när jag satt i dagrummet och väntade på min operation, tillsammans med några andra patienter, var jag rädd för att berätta. Alla pratade om varför de var på sjukhuset och vilken operation de skulle gå igenom. När jag fick frågan, drog jag efter andan, och sa för första gången att jag skulle opereras för ansträngningsinkontinens. Och då visade de sig att det var flera andra som också skulle göra det. Jag var inte ensam.

Sedan dess har Eva blivit fri från sitt läckagebesvär. Hon har också blivit något av en förebild för andra kvinnor.
Genom att gå ut offentligt och berätta om sitt problem, har fler kvinnor inte bara insett att det faktiskt finns hjälp att få. De har också sökt hjälp och får nu på behandling.
Idag skulle jag mycket väl kunna gå på gymnastik, om jag ville. Men det vill jag inte! Däremot har jag just så roligt på alla fester, som jag en gång i tiden drömde om att jag skulle kunna ha. Jag mår bra, avslutar Eva Forssberg.