Lena Svensson är född med ryggmärgsbråck. I många år tvingades hon krysta fram urinen med många komplikationer till följd. Idag använder hon RIK, ren intermittent kateterisering.
- Jag har fått ett mycket bättre liv, konstaterar hon.

Lena Svensson har så länge hon kan minnas alltid varit medveten om att hennes kropp inte fungerar som andras.
- Jag satt inte i rullstol när jag var liten, men jag kunde inte röra mig som mina kompisar. Det betydde att jag ofta var ett ganska ensamt barn, berättar hon.
Ryggmärgsbråck är en medfödd missbildning i ryggkotorna. Även om missbildningen opereras direkt efter förlossningen kan man inte undvika skador på ryggmärgen. Hur stora problem personen får beror på var i ryggen skadan sitter. Många blir förlamade i benen och i stort sett alla får inkontinensproblem eftersom nerverna, som styr urinblåsan, inte fungerar som de ska.

Barn inga problem

Lenas skada sitter långt ned i ryggen. Det betyder att hon inte har någon känsel i sina fötter och ett visst känselbortfall i låren och skinkorna.
- Men jag har alltid kunnat gå! Även om jag går sämre sedan jag fick barn. Och motoriken i mina händer fungerar precis som den ska, berättar hon.
Lena är idag 43 år och bor i Västsverige. Hon är gift och har två barn, som idag är 14 och 18 år.
- Många frågar hur jag klarade av småbarnsåren, men det var faktiskt inga problem. Mina barn visste ju att jag inte kunde jaga dem. De sprang aldrig ifrån mig. Bara någon enstaka gång när jag satt i rullstolen och de visste att jag kunde hinna i kapp dem.

Tuff tonårstid

Lena har alltid haft inkontinensproblem på grund av sitt ryggmärgsbråck. Fram tills hon var 16 år var hon tvungen att krysta ut urinen.
- Det var fruktansvärt jobbigt eftersom det var svårt att tömma blåsan helt och jag lätt fick urinvägsinfektioner. Att krysta tog dessutom lång tid. Och vilket barn eller tonåring vill sitta tio, femton minuter på toaletten när alla andra är ute på rast?
Att det var svårt att tömma blåsan helt innebar också att Lena ofta läckte urin. Hon var tvungen att använda skydd och retades av sina kamrater.
- Det var en tuff period! Och det blev jobbigare ju äldre jag blev. Jag var rädd för att läckagen luktade.

Nytt liv

1980 började Lena använda RIK, ren intermittent kateterisering. Det innebär att hon på egen hand för in en katet i urinröret, upp till urinblåsan för att tömma denna.
- Det låter kanske svårt, men det är väldigt enkelt. Jag har aldrig använt gel utan för bara in kateten. Det tar inte längre tid än andra människors toalettbesök.
Med RIK fick Lena ett nytt liv. Allt blev enklare och hon och hon slapp oroa sig för läckage och dålig lukt.
- Visst kan det hända att jag läcker om jag går i trappor, men det är betydligt bättre än tidigare.
Idag lever Lena ett aktivt och förhållandevis rörligt liv med sin familj.
- Det är en hel del planerande. Jag måste hålla reda på tiden, det ska helst inte gå mer än tre timmar mellan varje tömning.

Planering och rutiner viktigt

Lena har byggt upp rutiner som innebär att hon alltid tömmer sig innan hon går ut. På så vis kan hon slippa toalettbesök när hon till exempel är ute på stan eller på bio. Och i hennes väska finns alltid kateter.
- Det som kan ställa till problem är när vi ute i naturen eller på stranden och det inte finns toaletter. Det är jobbigt och då måste jag planera dagen extra noggrant.
När Lena var ung oroade hon sig mycket för samlivet. Hon var rädd att hon skulle läcka. Men snart lärde hon sig att allt gick fint om hon bara såg till att gå på toaletten och tömma sig innan.
- Det gäller att hitta lösningarna. När jag väl gjort det kan jag göra det mesta - om inte allt- som andra människor gör.