Andra artiklar

Nedan följer ett utdrag ur en längre text som Richard Larsson skrivit, där han ger sin bild av hur det är att ha problem att tömma blåsan och använda kateter.

? Det var mycket svårt i början, de första åren. Ibland tyckte jag att mitt liv var förstört. Jag försökte att trösta mig själv med att säga, ?Det finns dom som har det värre?. Det var sant, men det var ju ingen verklig tröst. Ingen visade mig hur jag skulle göra. Det blödde ofta när jag kissade. ?Bry dig inte om att det blöder?, sa min doktor. Det var lätt sagt, och säkert gott menat, men när jag måste till fyra eller fem gånger om dagen, då blev det för mycket. Jag slutade helt enkelt för en tid att ta de blodförtunnande tabletterna jag måste äta. Det fick gå som de ville med hjärta och hjärna.

Nu har det gått tio år. Jag har fått lära mig själv hur jag måste göra.

Det kanske är så att var och en måste hitta sitt sätt. Mina toa-besök blir nästan lika korta som om jag kunnat, utan hjälp. Med den nya moderna katetern är jag lika fri var jag än är, på toa, i stan eller på vandring i skogen. Men trots nya goda hjälpmedel så är jag handikappad. Jag måste alltid se till att jag har ?grejorna? med mig. Oftast känner jag inte när det är tid, så jag får hålla reda på när jag tömde mig sist, och vad klockan är nu. Och reser jag bort skall jag ha tillräckligt antal med, så att det räcker tills jag är hemma igen. Och jag kan inte stanna längre, om det skulle bli önskvärt. Och - det jobbiga är - jag måste hålla mitt handikapp hemligt, jag får smussla med det. Jag tycker inte att jag kan erbjuda mig att dela rum med någon även om resan skulle bli billigare. För att inte tala om hur jag känner det om någon av mina kvinnliga bekanta skulle veta. Skulle känna mig avklädd och ?nedsatt?.

Min önskan är att man ska kunna tal om detta så att det blir ?godtagbart?, på samma sätt som vi ser på en bruten arm, eller en person som måste ta injektioner mot diabetes.?