Alltför många med blås-/tarmfunktionsproblem känner sig inte redo att öppna upp kring sin situation. Många upplever att de inte bli lyssnade till eller betrodda inom vården. En början kan vara att läsa och lära mer av andras berättelser.

 

ensam kvinnaDet är ännu långt ifrån en självklarhet för flertalet med inkontinens att ta steget att berätta, fråga och ställa de krav man är berättigad till. Många känner inte till och får inte rätt information kring den hjälp som finns, eftersom inkontinens är ett eftersatt område där både diskussion patienter emellan och kunskap inom vården behöver lyftas fram. Genom att läsa om andra som har erfarenhet av blås- eller tarmdysfunktion, får du kraft att våga vara mer öppen med din egen situation. En början till ett mer öppet förhållningssätt!

 

Personliga artiklar
I artiklarna på Sinobas hemsida har vi under en tid tagit upp hur det är för olika individer att leva med sin inkontinens. I reportagen har vi försökt ge en mer personlig bild av hur livet förändras och hur man på olika sätt anpassar sig till situationen. Vi har låtit olika personer med inkontinens sätta ord på sin vardag och på sina erfarenheter, i förhoppning att inspirera er läsare att själva föra fram era berättelser och frågor. I artiklarna har ni kunnat läsa om både negativa och positiva upplevelser, tankar och reflektioner men även fått tips och råd.

 

Vår förhoppning är att vi med hjälp av ärliga, nära berättelser ska öppna upp och göra oss av med lite av det tabu, den genans och den okunskap som omger ämnet. Trots att uppskattningsvis 800 000 svenskar av olika allvarlig grad besväras av en orolig tarm eller blåsa, anses det bland majoriteten fortfarande pinsamt att ta upp och prata om besvären med att hålla tätt.

 

Öppenhet som leder till förändring
Ju mer vi vågar dela med oss av våra erfarenheter, ju fler krav vi vågar ställa, ju mer naturligt och lättillgängligt blir ämnet. Och i förlängningen breddas förståelsen och kunskapen, både bland de drabbade men också inom sjukvården, där inkontinens är ett klart försummat område. Tillsammans kan allas berättelser, erfarenheter och frågor påverka och i förlängningen få till en förändring, mot ett öppnare och mer lösningsfokuserat förhållningssätt till inkontinens.

 

Läsarbrev
Vi fick ett brev från en av våra läsare, Maria, som vi tyckte uttryckte just den öppenhet och direkthet som vi tror att alla inkontinensdrabbade behöver förmedla för att föra dessa så vanliga och ofta besvärliga problem ut i ljuset och upp på agendan.
Tveka inte att skriva du också!

 

Hej!
Jag har en överaktiv blåsa, behöver gå på toa alldeles för ofta.
När jag känner mig kissnödig går inte känslan över utan jag måste gå på toaletten .
Jag kan inte hålla mig mer än max en till två timmar.

 

Jag har provat alla tänkbara hjälp- till självhjälpsmetoder, som t e x blåsträning, att inte dricka något med koffein i, att inte dricka någonting alls när jag ska sitta i möte eller liknande. 

 

Jag har fått prova på tabletter och TENS-behandling, men med utan märkbar effekt.
Jag har varit på undersökning, men där hittar man inget fel mer än en liten rodnad längs upp i urinblåsan. 

 

Jag har haft dessa problem i hela mitt liv och sökt läkarhjälp hur många gånger som helst, men inte fått någon hjälp mer än när jag själv föreslagit medicinering och TENS-behandling . 

 

Det jag tycker är pinsamt och svårt, är att det känns som om sjukvården inte vill hjälpa och att de inte tycker att det är ett vidare stort problem. Men mitt problem har gjort mig begränsad i mitt vardagliga liv.

 

Varför är det så svårt att få hjälp?

 

Jag tycker:
Söker man för att man har problem med inkontinens så ska man inte behöva tvinga fram hjälp och hjälpmedel. Det känns pinsamt och känslan man får är att man ses som inbillningssjuk.

 

Jag tycker:
När man tar mod till sig och går till sjukvården och söker hjälp, ska man få den hjälp som finns. Inte behöva tjata sig till den.

 

När jag har varit hos sjukvården har jag fått dessa svar:
Du får blåsträna och träna.
Du får dricka mindre.
Du får försöka tänka på något annat; tänk bort det.
Du får inte vara så fokuserad på blåsan.
Du får använda blöja.
Du får leva med det; så här är det för många människor.
Du kanske blir bättre nu, när du vet att det inte är något fel på dig?
Du får vara glad att du inte kissar ned dig.
Det finns andra som har det sämre.

 

Det här borde sjukvården göra:
Ge information om den hjälp som finns, om t ex läkemedel och andra behandlingar.
Hjälpa till med remiss till inkontinentmottagning.
Ge telefonnummer till mottagningar som kan det här bättre
Ringa, skriva, göra en uppföljning om patienten inte hör av sig.
Inte säga att enda lösningen är binda.
Göra allt vad som går att göra, inte bara lämna patienten åt sitt öde.

 

Man behöver hjälp och stöttning. Det kan vara nog så pinsamt att bara gå till sin vårdcentral och söka hjälp. Därför bör man få rätt hjälp första gången man tar upp problemet, inte bli nonchalerad. Blir man nonchalerad första gången man söker hjälp, skäms man och går hem och lider i det tysta.

 

Jag förstår helt enkelt inte vad det är som gör att man inte får den hjälp som faktiskt finns. 

 

Hoppas med detta brev kunna vara till hjälp för andra.

 

Med vänliga hälsningar, Maria