Trots att nästan var femte individ någon gång drabbats av urinläckage är det ytterst få som söker hjälp. Anledningarna är flera, många anser sig inte behöva hjälp medan andra har svårt att finna den vård de önskar. Det visar en ny avhandling från Örebro universitet.

Tillgängligheten måste bli bättre inom inkontinensvården. Den slutsatsen drar Gunnel Andersson, medicine doktor, uroterapeut och sjuksköterska på urologkliniken vid universitetssjukhus i Örebro, efter flera års forskning. Gunnel efterlyser inkontinensmottagningar på vårdcentralerna, kvällsöppet i primärvården och tillgång till kvinnliga tolkar för att göra det enklare att söka vård.

Läckage vanligt

Det var i samband med SBU-rapporten om behandling av urininkontinens och att man började dra upp vårdriktlinjer för inkontinensvården i Örebro som Gunnel bestämde sig för att ta reda på hur många som besväras av urinläckage. En enkätstudie som besvarades av knappt 16 000 personer visade att 19 procent av befolkningen – 27 procent av kvinnorna och 10 procent av männen - någon gång hade läckt urin.

Få söker hjälp

För en majoritet var läckagen inget nämnvärt problem, för andra innebar inkontinensen dock stora besvär.

– Jag blev mycket förvånad då studien visade att endast hälften av de som hade stora inkontinensproblem ville ha hjälp, berättar Gunnel.

För att ta reda på anledningen till detta fortsatte Gunnel sin forskning med att intervjua några av kvinnorna.

– Många av kvinnorna menade att inkontinens var något man får räkna med när man blir äldre och har fött barn. De såg helt enkelt läckagen som en del av den äldre kvinnans liv, något som man måste lära sig att leva med, berättar Gunnel.

Många kvinnor hade utarbetat strategier för att klara sin vardag, de visste till exempel var de offentliga toaletterna fanns och var de kunde gå undan för att använda en medhavd potta.

Svårt att finna hjälp

En annan anledning till att inte söka vård var andra sjukdomar.

– För de kvinnor som hade många andra krämpor kom inkontinensen i andra hand. De orkade helt enkelt inte prata urinläckage med sin läkare också, säger Gunnel.

Andra kvinnor tyckte det var svårt att finna den hjälp de önskade. En del oroade sig också för undersökningarna och behandlingen medan andra trodde att det inte fanns så mycket att göra åt problemet.

Tillgängligheten begränsad

Gunnel intervjuade också en grupp syrianska kvinnor. Även bland dessa var föreställningen om att inkontinens är en del av kvinnolivet vanlig.

– Situationen försvåras för dessa kvinnor då de inte kan tala om urininkontinens inför en man. Det betyder att de vänder sig till sin dotter, svärdotter, granne eller väninna för att få hjälp, berättar Gunnel.

För de äldre kvinnorna, som talade bristfällig svenska, uppstod problem om tolken på vårdcentralen var en man eller om dottern inte kunde gå från arbetet för att följa med till doktorn.

Specialiserad mottagning

Gunnel menar att det finns mycket att göra inom vården för att hjälpa personer med inkontinensbesvär.

– Vården måste optimeras för dem som behöver hjälp. En viktig åtgärd är att öka tillgängligheten, säger hon.

Vårdsökandet kan underlättas genom att man inrätta speciella mottagningar på vårdcentralerna.

– Det borde finnas inkontinensmottagningar med specialistutbildade sjuksköterskor inom primärvården precis som vi dag har astma- och diabetsmottagningar, säger Gunnel.

Mycket kan göras

Hon menar också att vårdpersonal borde fråga äldre som till exempel tar vätskedrivande medicin om de har problem med urinläckage. En annan viktig åtgärd är att tillhandahålla kvinnliga tolkar. Vårdcentralerna bör även se över möjligheterna att hålla kvällsöppet några kvällar i veckan.

– Jag är övertygad om at vi kan åstadkomma väldigt mycket med dessa åtgärder, säger Gunnel.