Urininkontinens är ett globalt problem, med konsekvenser för både samhället och den enskilde individen. En omfattande variation i både bakomliggande orsaker, uttryck och typer av symtomet urininkontinens är definierade. Detta måste man ta hänsyn till vid bedömning, behandling och utvärdering.

Man skiljer mellan tre typer av inkontinens; Ansträngningsinkontinens: ofrivilligt urinläckage vid ansträngning eller vid nysning eller hosta.

 Trängningsinkontinens: ofrivilligt urinläckage tillsammans med eller omedelbart förgånget av trängningar.

Blandinkontinens: ofrivilligt urinläckage tillsammans med trängningar och även vid ansträngning, nysning eller hosta.

De olika typerna av urininkontinens behandlas olika och kirurgisk behandling rekommenderas vid ansträngningsinkontinens och vissa fall av blandinkontinens där ansträngningskomponenten dominerar

Vid utvärdering av urininkontinens före eller efter insatt behandling används en rad olika metoder. Dessa kan indelas i metoder som individen själv iakttar, kvantifiering av symtom, kliniska iakttagelser, livskvalitetsmått och socioekonomisk mätning. Vid utvärdering av kirurgisk behandling noteras även kirurgiska resultatmått, bieffekter och övriga mätmetoder.

I våra studier har vi jämfört fyra olika kirurgiska behandlingsmetoder av ansträngningsinkontinens under svenska förhållanden. Öppen Burch kolposuspension, som ansågs vara ?golden standard? jämfördes i två randomiserade studier med (titthålskirurgi) laparoskopisk kolposuspension med nät och staples eller med suturer. Tension-free Vaginal Tape (TVT) utvärderades i en observationsstudie. Slutligen jämfördes alla fyra metoderna i en häloekonomisk analys.

Den första studien är en multicenter studie med tre centra och 240 kvinnor som randomiserades till antingen öppen kolposuspension (OC, n=120) eller laparoskopisk kolposuspension med nät och staples (LCM, n=120). Utvärdering gjordes efter ett år med subjektiv värdering och objektiv mätning med ett 48-timmars blöjvägningstest. Andelen subjektivt täta var högre i OC-gruppen (89%) jämfört med LCM-gruppen (62%) och andelen objektivt täta var också högre för OC-gruppen 92% jämfört med 74% för LCM gruppen. Att utföra en öppen kolposuspension tog längre tid, gav större blodförlust, innebar en större risk för blåstömningsproblem och längre vårdtid på sjukhuset jämfört med att utföra en laparoskopisk kolposuspension med nät och staples.

I den andra studien, som genomfördes vid ett centrum, randomiserades kvinnorna mellan tre kirurgiska metoder; öppen kolposuspension (OC, n = 79), laparoskopisk kolposuspension med suturer (LCS, n = 53) och laparoskopisk kolposuspension med nät och staples (LCM, n = 79), Utvärdering gjordes efter ett år. Resultaten från en standardiserad ansträngningstest visade högre andel objektivt täta i OC-gruppen, 92% och LCS-gruppen, 90% jämfört med LCM-gruppen, 63%. Samma skillnad hittades för andelen subjektivt täta, OC 94%, LCS 88% och LCM 63%. Kvinnorna i LCM gruppen hade kortare tid med kateter efter operationen och kortare vårdtid på sjukhuset.

TVT-metoden utvärderades prospektivt för 707 kvinnor som konsekutivt rekryterades till operation vid ett sjukhus. Dessa var fördelade mellan de två olika typerna av inkontinens på följande sätt: ansträngningsinkontinens (SUI, n = 396) och blandinkontinens (MUI, n = 311). De följdes efteråt med frågeformulär som sändes via post efter 1, 2 och 5 år. Resultat efter 5 år föreligger från de 271 första kvinnorna. Andelen subjektivt täta var efter 1 år 83% och efter 5 år 73%. En mindre grupp på 59 av de första kvinnorna är också utvärderade objektivt, vid ett återbesök och andelen objektivt täta var efter 5 år 83%. Andelen subjektivt täta var lägre för kvinnor med blandinkontinens jämfört med kvinnor med ansträngningsinkontinens. Denna skillnad ökade med tiden. Efter 5 år var andelen subjektiv täta för MUI 55% jämfört med SUI 81%. Vid en regressionsanalys var typen av inkontinens, blandinkontinens eller ansträngningsinkontinens, den enda oberoende variabeln som befanns påverka resultatet av TVT operationen.

I en hälsoekonomisk analys av de fyra operationsmetoderna ovan, konstruerades en modell som representerade ett sjukhus med en standardiserad operationsenhet och standardiserad utrustning, bemanning och genomsnittliga enhetskostnader med 2003 års värde. Kliniska data hämtade från de tre studierna och sjukhus data infördes i modellen för att skapa de kostnads element, som användes vid kostnadsberäkningen. På detta sätt uträknades den totala direkta kostnaden per individ. Vi fann att den direkta kostnaden för en TVT (1366 ?) var lägre än för de tre övriga metoderna, OC (2431 ?), LCS (2310 ?) och LCM (2118 ?). När vi jämförde de direkta kostnaderna med andelen subjektivt täta för respektive metod fann vi att TVT var mer kostnadseffektiv; uttryckt som kostnad/botad patient jämfört med de övriga metoderna.