Intervju med Kira Ivanova, sjuksköterskestuderande & träningsinstruktör. F d inkontinent

Kira Ivanova, 37, pluggar till sjuksköterska och har alltid älskat att träna. Det enda hon tidigare kände till om inkontinens var att hennes syster hade fått svårt att hålla tätt efter sin förlossning. Själv hade hon inga som helst problem efter att hon fått sitt första barn. Men efter förlossning nummer två kom besvären. Hon kunde inte hålla tätt. Inte bara när hon tränade eller tog i rejält, minsta hostning eller skratt gjorde att hon kissade på sig.

– Trots att jag studerade till sjuksköterska visste jag nästan ingenting om dessa typer av komplikationer. Framför allt visste jag inte att det fanns annan hjälp än operation. Jag pratade lite med min syster och med några klasskamrater och förstod att det fanns en del läckageproblem här och där. Men det verkade vara mycket skamkänslor kring detta. Jag frågade också vårdpersonal, men ingen tycktes kunna något. Det blev mest kommentarer som ”inkontinens är inget farligt, köp bindor och gör knipövningar..”

Men om man inte ”hittar” de muskler man ska knipa med? Vårdpersonalen kunde inte hjälpa Kira vidare. Hon skämdes för att hon läckte och höll sig allt mer hemma. Till sitt jobb som träningsinstruktör kunde hon inte gå; hon skyllde på att hon var sjuk eller att hennes praktik under sjuksköterskeutbildningen låg på kvällstid. Hon undvek fysiska lekar med sina två pojkar och satt mest hemma med dem och spelade spel. Hennes tidigare så aktiva liv hade blivit helt stillasittande.

– Jag tog mig i kragen ännu en gång, frågade min husläkare. Han hänvisade mig till min gynekolog. Jag frågade gynekologen, som rekommenderade knipövningar men hon kunde inte förklara hur jag skulle göra dem. Tillbaka till ruta ett. Det var rena slumpen att jag slutligen, efter två jobbiga år, träffade en barnmorska som kunde ge mig namnet på en uroterapeut.

En titel Kira inte ens visste existerade. Hon fick tid hos en uroterapeut i Helsingborg, och plötsligt öppnade sig möjligheterna!

– Under de första besöken fick jag apparatbehandling för att stimulera bäckenbottenmuskulaturen. Det hjälpte successivt och jag kunde börja leva nästan som förr. Men så blev jag förkyld och då kom det tillbaka. Jag provade igen och parallellt fick jag lära mig att hitta mina bäckenbottenmuskler genom träning. Till en början kände jag dem inte alls! Men jag lärde mig så småningom.

Efter ännu en förkylning läckte Kira igen. Uroterapeuten fick utskrivet ett vaginalstöd till henne, en s k kontinensbåge, ett engångsstöd.

Det funkade! Jag var så glad! Jag kunde inte bara skratta, hosta utan t o m springa efter bussen!

Men när hon testade att köra ett zumbapass blev hon genomblöt. Hon skulle helt enkelt få anpassa sin träning.

Men än var inte undrens tid förbi. Uroterapeuten hade fler metoder att erbjuda. Och samtidigt blev Kira mer och mer kompis med sin muskulatur med hjälp av daglig träning.

– Vi provade en s k prolapsring som kan sitta inne betydligt längre, och den håller tätt. Det betydde väldigt mycket för mig första gången jag kunde ställa mig framför mina elever och hålla ett helt träningspass! Jag är tillbaka!