Förskrivningen av inkontinensskydd kostar samhället miljardtals kronor varje år. En ny studie från Örnsköldsvik visar att kostnaderna kan minskas markant och att livskvaliteten för den enskilde öka om patienten får den utredning, behandling och uppföljning, som hon har rätt till.

alt

Att det skrivs ut för mycket hjälpmedel i form av skydd till patienter med blåsproblem och inkontinens vet alla som arbetar med de här frågorna. Det hävdar Lena Broddeskog, uroterapeut verksam inom primärvården i Örnsköldsvik.
På de flesta håll finns det idag varken tid, kunskap eller resurser för att utreda och behandla patienter med blåsproblem och inkontinens. Man skriver helt enkelt ut skydd rutinmässigt utan att närmare undersöka om patienten får rätt skydd eller om han eller hon överhuvudtaget behöver det, säger Broddeskog.

Det är inte ovanligt att en patient som fått skydd under en period då denne till exempel vårdats på sjukhus eller haft en urinvägsinfektion fortsätter att använda skyddet efter det att han eller hon blivit frisk. Patienten vänjer sig helt enkelt vid skyddet, tycker att det känns tryggt och fortsätter därför att använda det.

Gör man en ordentlig utredning är det inte ovanligt att man finner att patienten kanske klarar sig med betydligt mindre eller färre skydd, eller att han eller hon efter behandling inte alls behöver använda inkontinensskydd, säger Broddeskog.

Det var när man skulle spara pengar i landstinget och frågan om att minska kostnaderna för hjälpmedel kom upp som Lena Broddeskog inledde sin ett år långa studie av hur förskrivningen av inkontinensmedel ser ut. Broddeskog har under året utrett och behandlat cirka 200 av de knappt 600 patienter, som sökt för utskrivning av inkontinenshjälpmedel. 

Vid studiens slut var det knappt 400 av de 600 som inte utretts av Broddeskog. Där fanns de som redan hade behandling och de som inte kunnat komma under året. Bland de 400 fanns också personer som inte kunde ingå i studien då de hade flyttat till vårdboende, några hade också avlidit. De patienter som fått hjälpmedel men hade kateter, var dementa eller svårt sjuka togs inte heller med i undersökningen.

Ungefär hälften av patienterna alla använde inkontinensskydd, hade aldrig blivit utredda, de hade ingen diagnos och hade inte heller erbjudits någon behandling.
Resultatet av studien visar att 64 procent av patienterna, efter utredning och utprovning, kunde minska antalet eller storleken på skydden. Hela 15 procent behövde inget skydd alls.
Genom att utreda, behandla och prova ut skydd kunde vi minska kostnaderna för inkontinensskydd med hela 43 procent. Lågt räknat innebär det att länet skulle kunna spara minst 6,5 miljoner kronor om året.

Men det handlar inte bara om att spara pengar. Livskvaliteten för den enskilde patienten blev också bättre.

När jag inledde studien var flera patienter negativa och tyckte att det bara var ett sätt för landstinget att spara pengar, men när vi kom lite längre och de insåg att de faktiskt erbjöds behandling som kunde bota eller åtminstone lindra deras besvär blev de positiva. För många var det här första gången som någon faktiskt uppmärksammande deras problem och försökte lösa det mer långsiktigt.

Broddeskog har tagit fram ett förskrivarstöd där de olika skydden grupperats efter absorptionsförmåga och pris. I och med att samtliga patienter fått göra en läckagemätning har man kunnat förskriva skydd som passar den enskilde patienten.
Förskrivarstödet har varit ovärderligt! Vi använder det fortfarande, konstaterar hon.

Det har gjorts fler studier där man mätt kvalitet mot kostnader. Dessa återkommer vi om inom kort.