Det första som händer när man söker hjälp för urininkontinens att man får berätta om sina besvär, till exempel hur ofta man kissar, om man kissar på natten och vilka konsekvenser problemen medför i det dagliga livet. Vidare kommer distriktssköterskan eller läkare att vilja veta om det finns några omständigheter som kan tänkas förvärra besvären, till exempel förstoppning, övervikt eller användning av vissa läkemedel. Sömnmedel eller vätskedrivande mediciner vid högt blodtryck kan ibland bidra till besvär med blåsan.

Provtagning och undersökningar

Innan läkaren ställer diagnosen vill han eller hon försäkra sig om att det inte finns en annan, bakomliggande orsak till urininkontinensen. Exempelvis kan östrogenbrist i klimakteriet, prostatabesvär eller infektioner i underlivet ge symtom från blåsan. 

Ibland kan en kvinnlig patient blir rekommenderad att besöka en gynekolog, för en mer omfattande undersökning. På samma sätt kan en man hänvisas vidare till en urolog.

På en vårdcentral eller inkontinensmottagning, alltså där man specialiserat sig just på blåsbesvär, görs i vissa fall en mer omfattande utredning av vilka blåsvanor patienten har. 

För att studera blåsans dygnsrutiner kan patienten uppmanas att fylla i en så kallad miktionslista, där man under ett dygn får ange när och hur mycket man kissar. Miktionslistan ger också ett mått på hur mycket vätska man får i sig genom mat och dryck. Det kan vara värdefullt att veta, eftersom ett överdrivet vätskeintag kan förvärra urinläckaget.


Om distriktssköterskan eller läkaren misstänker att patienten har ansträngningsinkontinens kan det hända att man får göra ett så kallat provokationstest. Här undersöker man blåsans förmåga att hålla kvar urinen vid fysisk aktivitet. Patienten kan uppmanas att göra olika ansträngande rörelser som att cykla på en motionscykel eller hoppa.


Med hjälp av ultraljud eller kateter är det också möjligt att undersöka om patienten kissar tomt eller om det finns någon urin kvar i blåsan efter man har kissat, och som kan skapa urinläckage eller andra besvär från underlivet.
Efter att ha undersökt patienten är det möjligt att fatta beslut om vilken typ av behandling eller skydd som är lämpligast.